När jag gick i 8an kom en folkmusik-grupp vid namn Jaerv och hade en liten konsert för oss på skolan. Genast så fastnade jag verkligen för deras låtar och jag gick hem och började lyssna på dem på spotify. Jag lyssnade ganska mycket på dem men efter ett tag så slutade jag och glömde väl i princip bort att de fanns.
Sex år senare satt jag och scrollade på Facebook en måndagskväll i november och såg att Jaerv skulle ha en julkonsert med gratis inträde i Jönköping på lördagen den 17:e december klockan 18. Vid denna tiden så bodde jag och gick på bibelskola i just Jönköping så då tänkte jag att jag kunde passa på och gå dit och lyssna.
Jag började med att fråga en kompis som jag redan förut hade pratat med om att gå på konsert med någon gång, men just den helgen så kunde inte hon. Det jag gjorde då var att jag, när det var en vecka kvar till konserten, frågade en annan tjej, som jag för övrigt hade blivit lite förtjust i, ifall hon ville gå. Hon svarade att hon skulle fundera lite på det, och tre dagar senare berättade jag för henne, med lite hjälp på traven av en annan vän, att jag gillade henne. Hon gillade mig bara som en vän så det kändes lite tråkigt, men på något konstigt och paradoxalt sätt så fördjupades ändå vår relation efter detta i alla fall, och vi bestämde oss för att gå på den dära konserten tillsammans den kommande lördagen.
Veckan gick och efter att ha lussat för sista gången med klassen under lördagseftermiddagen så åkte vi hem och gick snabbt hem till våra respektive rum för att hinna förbereda oss på att gå ner till Kristine kyrka där konserten skulle äga rum. När vi väl började gå så var klockan 17.20 och jag var lite stressad för enligt Google Maps skulle det ta cirka 40 minuter att gå dit, men vi gick fort och kom dit med typ 10 minuters marginal, så jag har lärt mig att man inte kan lita på Google Maps tidsberäkningar när det gäller promenader.
Vi kom som sagt dit en bra bit innan det började, men vi fick ändå inte så bra platser men det gjorde ingenting för man kunde ändå höra musiken bra. På vägen dit hade vi gått och pratat om hur fin staden var med alla lampor som lyste, och runt oss singlade små och vackra snöflingor ner mot marken. Allt var fint och mysigt. Konserten var bra, i början blev jag lite uttråkad men mot slutet tyckte jag att den var riktigt bra och det var underhållande och cosy att vara där med henne.
På vägen hem blåste det kallt när vi gick längs Munksjön men det var ändå lugnt och skönt att gå där tillsammans sida vid sida. När vi hade börjat gå upp för backen mot slutet av den medellånga promenaden så pekar hon på en bänk, som alltid har stått där och som alla bara brukar gå förbi. Hon frågar ifall vi ska sätta oss lite på bänken, och jag svarar att det är något som jag alltid har velat göra. Så vi sätter oss ner på bänken för att avnjuta den stilla kvällen och varandras närvaro.
21 lördagar tidigare, lördagen den 23:e juli, så var jag i Göteborg tillsammans med mina TV-spelskamrater. Det var första gången jag träffade flera av dem i verkligheten och efter att ha kollat i lite butiker, käkat hamburgare på Bastard Burgers och spelat minigolf så gick vi helt plötsligt upp för ett berg som tydligen hette Risåsberget. Jag hade själv varit där uppe tillsammans med mina två kompisar från gymnasiet ett år och tre dagar tidigare, så jag tyckte typ det var lite udda att jag hamnade där igen.
Hur som helst så fanns det en del bänkar utplacerade på vägen upp för berget, och genast så påpekade jag och Adrian att de var lite lika bänkarna i ICO, lugna och fridfulla platser att vila på under sin resa. När jag sedan flyttade till Jönköping drygt tre veckor senare och upptäckte den där bänken på vägen upp för berget jag bodde på, så drogs genast mina tankar tillbaka till ICO. Så när jag nu satt där på bänken, tätt intill tjejen jag gillade, så kunde jag inte låta bli att berätta lite om det underbara spel som ICO är.
-
För mig handlar inte ett spel bara om rolig gameplay, bra story, snygg grafik, eller ett grymt soundtrack. Utan oftast finns det alltid någonting mer, något som är mer abstrakt, en sorts känsla man känner antingen medan man spelar spelet eller bara tänker på det. Det kan vara känslan av hur coola Sonic-karaktärerna är i Adventure-spelen, eller varför inte den otroliga aha-upplevelsen när man listar ut lösningen till något pussel i The Witness. Många av känslorna kopplade till spel tror jag dessutom kan kokas ned till antingen nostalgin till ett spel man körde för länge sedan eller till hypen för ett sprillans nytt spel. Men ett gammalt spel som jag hyfsat nyligen spelade för första gången och som fick mig att känna något som jag aldrig tror ett spel tidigare fått mig att känna, det var just pussel-äventyrsspelet ICO.
ICO släpptes från början 2001 till Playstation 2 och sedan remastrades det 2011 till Playstation 3, vilket var versionen som jag spelade. Spelet handlar basically om pojken Ico och flickan Yorda som försöker rymma från ett stort slott de blivit fängslade i. Du kontrollerar Ico, och bara några minuter in i spelet hittar du Yorda inlåst i en bur och släpper ut henne, då upptäcker ni också att ni pratar två olika språk. Erat första ögonblick tillsammans blir dock kortvarigt eftersom ett skuggmonster dyker upp och försöker ta fast Yorda igen. Som tur är så tar du upp en pinne från golvet och slår ner monstret. Trots att ni inte har särskilt enkelt att kommunicera med varandra så är det uppenbart att om ni vill fly från slottet och dessa skuggmonster, så måste ni samarbeta. Spelet går sedan ut på att klura ut hur man ska ta sig igenom slottets alla områden och att skydda Yorda från skuggorna.
Denna unika känsla som ICO fick mig att känna var vikten av att beskydda Yorda. Genom hela spelet kände jag på något sätt att jag bara var tvungen att försvara henne och föra henne till säkerheten bortom slottets murar. Redan vid första mötet är det nästan instinktivt man plockar upp pinnen och jagar bort skuggmonstret. Och det är ju inte så konstigt att man vill skydda henne, för, i hela det stora ödsliga slottet så är hon den enda man har. Viljan att beskydda Yorda växer med spelets gång i och med att bandet mellan Yorda och Ico bara blir starkare och starkare. Hur spelet gör för att få denna känsla att växa fram tycker jag framgår i såväl gameplay som story.
Det första jag märkte efter att jag räddade Yorda från det första skuggmonstret var att man kunde ropa på henne, så att hon följde efter en. Även fast att de inte kan prata med varandra så kan de ändå förstå varandras enkla intentioner med vad de försöker säga. Ico som ropar att Yorda ska följa efter, och Yorda som säger nej när de kommit fram till ett för svårt hinder som hon inte klarar av. Och om man fortsätter att hålla inne samma knapp för att ropa på Yorda så tar man hennes hand och börjar dra med henne efter sig. Och den funktionen att just hålla Yorda i handen, känns väldigt viktig för att relationen mellan Ico och Yorda skulle växa, och sedan så förundras jag även över hur immersive det känns att just hålla i hennes hand. Dels för att man ibland får lite besvär att dra med henne när man springer för fort, man liksom hackar fram, ungefär som att hon inte riktigt hinner hänga med, och dels för att man själv håller in knappen samtidigt som Ico håller i Yordas hand, och det börjar ju kännas lite i fingret efter att man hållit inne en knapp ganska länge.
Den huvudsakliga gameplayen i spelet går ut på att lista ut hur man ska komma vidare. Man skulle kunna säga att varje rum är som ett pussel där man klättrar, puttar på lådor, drar i spakar eller spränger bomber. Det som gör pusslena ännu mer komplexa är att det inte bara är en själv som ska ta sig igenom det här hemska slottet, utan man måste få med sig Yorda i princip hela vägen. Så vissa pusselmoment går ut på att hitta en väg för Yorda att ta sig igenom, då man behöver henne för att öppna vissa barriärer/portar som bara hon kan öppna. Detta är alltså ännu en anledning till att Ico och Yorda behöver varandra.
I ICO finns det i princip bara två sätt att få Game Over på. Det ena är att man faller ner från en hög höjd eller ner i en avgrund. Och det andra är att Yorda blir tagen av skuggmonstrena som kommer fram titt som tätt för att röva bort henne igen. Sättet som skuggorna fungerar på är att de dyker upp på olika ställen genom spelet och försöker både plocka upp Yorda och slå iväg Ico för att hindra honom från att rädda henne. Sedan tar de med henne ner i ett mörkt hål någonstans i marken, och om du inte lyckas dra upp henne från hålet tillräckligt fort så får du Game Over. Combaten är väldigt simpel. Det finns bara en knapp för att slå och efter tillräckligt många slag så dör skuggmonstret. För att rädda Yorda om skuggorna tar fast henne kan du slå monstret som håller henne för att det ska släppa henne, och om skuggorna lyckas ta Yorda till ett av de mörka hålen så kan du dra upp henne, med samma knapp som du håller i hennes hand och drar upp henne över normala kanter. Detta tyckte jag var väldigt intuitivt för att första gången Yorda fastnade i ett av hålen för mig så visste jag inte alls hur jag skulle göra, men jag bara testade att dra ur henne, på samma sätt som jag var van vid att dra i henne sedan innan, och så fungerade det. Ett annat sätt att döda skuggorna på är att låta Yorda använda sin kraft och öppna en port. Detta sättet är väldigt effektivt, men man måste vara snabb och det finns inte heller alltid en barriär att öppna.
Även fast att combaten är simpel så tycker jag verkligen att den förstärker känslan av att behöva skydda Yorda. Varje gång det dök upp monster och man hörde den fasansfulla musiken som börjar spelas, så fylldes jag med både rädsla för att misslyckas men också med en beslutsamhet att försvara Yorda till varje pris. Så man bara fortsätter slå på skuggorna, även fast det bara finns en attack och även fast det känns som att skuggorna aldrig tar slut. Och ifall combaten hade varit mer komplicerad och det skulle finnas combos eller andra attacker, så tror jag inte att känslan hade blivit densamma, utan det är just den känsla av fruktan för skuggmonstrena och hjälplösheten som gör att det känns mycket viktigare att skydda Yorda.
Skuggorna dyker upp på olika planerade stunder i spelet, men de dyker också upp ifall man lämnar Yorda för länge i ett annat område av slottet. Detta får en att alltid vilja stanna i närheten av henne, vilket stärker bandet och relationen mellan henne och Ico. Om man råkar ut för just detta och man lämnar henne för länge så att hon blir tagen av en skugga, så får det en att bli mycket mer försiktig och helst aldrig vilja lämna henne ensam igen. Det var därför jag blev så uppskrämd och stressad när jag vid vattenfallet råkade trilla ner och behövde skynda mig den långa vägen tillbaka för att inte Yorda skulle bli tagen. Som tur var så hann jag innan någon skugga dök upp, så jag slapp förlora all progress sedan min senaste sparning, men den paniken som jag ändå kände visar verkligen hur fäst vid Yorda man själv som spelare faktiskt också blir.
-
Allt detta berättade jag såklart inte för min vän när vi satt tillsammans på bänken i decembermörkret, utan jag berättade i princip bara att det fanns bänkar i spelet som man kunde sitta tillsammans på. Jag tycker att det finns något väldigt fint med bänkarna i ICO. De agerar som sparpunkter, ett tillfälle då man kan vila ut och känna sig trygg. Men för att ens kunna spara på en bänk i spelet så måste både Ico och Yorda sitta på bänken, de måste alltså vara tillsammans. Det är bara i varandras närhet de kan känna sig säkra och pusta ut.
Så när jag satt där på bänken, tätt intill tjejen jag gillade, denna decemberafton så kunde jag också, fastän det var kallt, få vila ut och känna ett lugn i hennes närhet. Jag visste dock att det aldrig någonsin skulle bli vi två, men för en liten stund behövde jag inte tänka på det, utan jag kunde bara känna frid över att just hon ville sitta bredvid just mig, på just den bänken. Om det inte hade varit för kylan eller för att det bara hade lett till att mitt hjärta skulle slitas ännu mer itu, så hade jag, precis som Yorda och Ico brukar göra, velat hålla handen med henne där på bänken.
Och så berättade jag för henne om det bästa ögonblicket i hela spelet. Jag kan mycket väl ha sagt att det är det bästa ögonblicket från något spel någonsin, för det är det. Det kan dessutom mycket väl vara så att det till stor del är på grund av detta enda moment som jag gillar ICO så mycket. Så ifall du aldrig har spelat igenom ICO förut så kan jag passa på att utlysa en spoilervarning nu.
Efter att ha klarat då båda arenorna i den östra och västra delen av slottet, de två huvudsakliga målen i spelet, så gick jag ner till utgången för att äntligen få fly undan fångenskapen. Äntligen ska Ico och Yorda bli fria igen. Med hjälp av sina sista krafter så öppnar Yorda den stora porten och bron över till andra sidan klippan fälls ut. Till en början så springer jag med Yorda hållandes i handen, men hon är så svag nu att hon inte orkar hänga med, så hon faller ner på marken. Jag bestämde mig då för att låta henne ta den tid hon behövde, även fast jag kände mig lite stressad och ville helst bara springa över bron så fort som möjligt. Men jag tänker inte springa över utan Yorda, känslan av att jag måste skydda henne är så stark nu att vi får gå i hennes takt, även om det går lite långsamt.
När vi kommit halvvägs ut på bron händer det som inte får hända. Bron börjar dras in igen och Ico hamnar på sidan som leder till fastlandet och friheten, medan Yorda är kvar på sidan som leder till slottet och den eviga fångenskapen. Här behöver jag inte ens tänka på vad jag ska välja att göra, utan valet är nästan rent instinktivt och baserat på bandet som bildats, inte bara mellan Ico och Yorda, utan även mellan mig som spelare och Yorda. Utan att blinka springer jag bort från friheten och hoppar tillbaka till fångenskapen. Tillbaka till Yorda.
Detta är ett så otroligt ögonblick som är svårt att beskriva i ord utan man måste nog spela det själv för att verkligen förstå. Jag förundras verkligen över hur spelskaparna lyckats skapa ett så starkt emotionellt band mellan spelaren och en NPC, att man överhuvudtaget inte ens tvekar en sekund på att hoppa tillbaka till Yorda igen. Man kan bara inte överge henne, även fast man själv har nått friheten.
Efter att ha suttit där på bänken och både haft det mysigt och frusit, så bestämde vi oss till sist för att gå hem och äta tillsammans. Därefter satte vi oss, som vi brukar, i klassrummet och pratade ända tills lite över klockan ett på natten. Det var nästan lika sent som vi hade suttit och pratat på natten mellan onsdagen och torsdagen en och en halv vecka tidigare. Nu hade vi alltså umgåtts nästan konstant i cirka 8 timmar och vi kände oss båda väldigt trötta och utmattade, så vi sa adjö och var och en gick hem till sitt och lade sig för att sova. Två dagar senare fick jag en fråga av en annan klasskompis. En fråga som man inte får alltför sällan som TV-spelsfantast. Han frågade vilket som var mitt favoritspel, och med minnena och tankarna från lördagskvällen färska i minnet så kunde jag inte svara annat än att ICO faktiskt var det bästa spelet jag någonsin spelat.
Sex år senare satt jag och scrollade på Facebook en måndagskväll i november och såg att Jaerv skulle ha en julkonsert med gratis inträde i Jönköping på lördagen den 17:e december klockan 18. Vid denna tiden så bodde jag och gick på bibelskola i just Jönköping så då tänkte jag att jag kunde passa på och gå dit och lyssna.
Jag började med att fråga en kompis som jag redan förut hade pratat med om att gå på konsert med någon gång, men just den helgen så kunde inte hon. Det jag gjorde då var att jag, när det var en vecka kvar till konserten, frågade en annan tjej, som jag för övrigt hade blivit lite förtjust i, ifall hon ville gå. Hon svarade att hon skulle fundera lite på det, och tre dagar senare berättade jag för henne, med lite hjälp på traven av en annan vän, att jag gillade henne. Hon gillade mig bara som en vän så det kändes lite tråkigt, men på något konstigt och paradoxalt sätt så fördjupades ändå vår relation efter detta i alla fall, och vi bestämde oss för att gå på den dära konserten tillsammans den kommande lördagen.
Veckan gick och efter att ha lussat för sista gången med klassen under lördagseftermiddagen så åkte vi hem och gick snabbt hem till våra respektive rum för att hinna förbereda oss på att gå ner till Kristine kyrka där konserten skulle äga rum. När vi väl började gå så var klockan 17.20 och jag var lite stressad för enligt Google Maps skulle det ta cirka 40 minuter att gå dit, men vi gick fort och kom dit med typ 10 minuters marginal, så jag har lärt mig att man inte kan lita på Google Maps tidsberäkningar när det gäller promenader.
Vi kom som sagt dit en bra bit innan det började, men vi fick ändå inte så bra platser men det gjorde ingenting för man kunde ändå höra musiken bra. På vägen dit hade vi gått och pratat om hur fin staden var med alla lampor som lyste, och runt oss singlade små och vackra snöflingor ner mot marken. Allt var fint och mysigt. Konserten var bra, i början blev jag lite uttråkad men mot slutet tyckte jag att den var riktigt bra och det var underhållande och cosy att vara där med henne.
På vägen hem blåste det kallt när vi gick längs Munksjön men det var ändå lugnt och skönt att gå där tillsammans sida vid sida. När vi hade börjat gå upp för backen mot slutet av den medellånga promenaden så pekar hon på en bänk, som alltid har stått där och som alla bara brukar gå förbi. Hon frågar ifall vi ska sätta oss lite på bänken, och jag svarar att det är något som jag alltid har velat göra. Så vi sätter oss ner på bänken för att avnjuta den stilla kvällen och varandras närvaro.
21 lördagar tidigare, lördagen den 23:e juli, så var jag i Göteborg tillsammans med mina TV-spelskamrater. Det var första gången jag träffade flera av dem i verkligheten och efter att ha kollat i lite butiker, käkat hamburgare på Bastard Burgers och spelat minigolf så gick vi helt plötsligt upp för ett berg som tydligen hette Risåsberget. Jag hade själv varit där uppe tillsammans med mina två kompisar från gymnasiet ett år och tre dagar tidigare, så jag tyckte typ det var lite udda att jag hamnade där igen.
Hur som helst så fanns det en del bänkar utplacerade på vägen upp för berget, och genast så påpekade jag och Adrian att de var lite lika bänkarna i ICO, lugna och fridfulla platser att vila på under sin resa. När jag sedan flyttade till Jönköping drygt tre veckor senare och upptäckte den där bänken på vägen upp för berget jag bodde på, så drogs genast mina tankar tillbaka till ICO. Så när jag nu satt där på bänken, tätt intill tjejen jag gillade, så kunde jag inte låta bli att berätta lite om det underbara spel som ICO är.
-
För mig handlar inte ett spel bara om rolig gameplay, bra story, snygg grafik, eller ett grymt soundtrack. Utan oftast finns det alltid någonting mer, något som är mer abstrakt, en sorts känsla man känner antingen medan man spelar spelet eller bara tänker på det. Det kan vara känslan av hur coola Sonic-karaktärerna är i Adventure-spelen, eller varför inte den otroliga aha-upplevelsen när man listar ut lösningen till något pussel i The Witness. Många av känslorna kopplade till spel tror jag dessutom kan kokas ned till antingen nostalgin till ett spel man körde för länge sedan eller till hypen för ett sprillans nytt spel. Men ett gammalt spel som jag hyfsat nyligen spelade för första gången och som fick mig att känna något som jag aldrig tror ett spel tidigare fått mig att känna, det var just pussel-äventyrsspelet ICO.
ICO släpptes från början 2001 till Playstation 2 och sedan remastrades det 2011 till Playstation 3, vilket var versionen som jag spelade. Spelet handlar basically om pojken Ico och flickan Yorda som försöker rymma från ett stort slott de blivit fängslade i. Du kontrollerar Ico, och bara några minuter in i spelet hittar du Yorda inlåst i en bur och släpper ut henne, då upptäcker ni också att ni pratar två olika språk. Erat första ögonblick tillsammans blir dock kortvarigt eftersom ett skuggmonster dyker upp och försöker ta fast Yorda igen. Som tur är så tar du upp en pinne från golvet och slår ner monstret. Trots att ni inte har särskilt enkelt att kommunicera med varandra så är det uppenbart att om ni vill fly från slottet och dessa skuggmonster, så måste ni samarbeta. Spelet går sedan ut på att klura ut hur man ska ta sig igenom slottets alla områden och att skydda Yorda från skuggorna.
Denna unika känsla som ICO fick mig att känna var vikten av att beskydda Yorda. Genom hela spelet kände jag på något sätt att jag bara var tvungen att försvara henne och föra henne till säkerheten bortom slottets murar. Redan vid första mötet är det nästan instinktivt man plockar upp pinnen och jagar bort skuggmonstret. Och det är ju inte så konstigt att man vill skydda henne, för, i hela det stora ödsliga slottet så är hon den enda man har. Viljan att beskydda Yorda växer med spelets gång i och med att bandet mellan Yorda och Ico bara blir starkare och starkare. Hur spelet gör för att få denna känsla att växa fram tycker jag framgår i såväl gameplay som story.
Det första jag märkte efter att jag räddade Yorda från det första skuggmonstret var att man kunde ropa på henne, så att hon följde efter en. Även fast att de inte kan prata med varandra så kan de ändå förstå varandras enkla intentioner med vad de försöker säga. Ico som ropar att Yorda ska följa efter, och Yorda som säger nej när de kommit fram till ett för svårt hinder som hon inte klarar av. Och om man fortsätter att hålla inne samma knapp för att ropa på Yorda så tar man hennes hand och börjar dra med henne efter sig. Och den funktionen att just hålla Yorda i handen, känns väldigt viktig för att relationen mellan Ico och Yorda skulle växa, och sedan så förundras jag även över hur immersive det känns att just hålla i hennes hand. Dels för att man ibland får lite besvär att dra med henne när man springer för fort, man liksom hackar fram, ungefär som att hon inte riktigt hinner hänga med, och dels för att man själv håller in knappen samtidigt som Ico håller i Yordas hand, och det börjar ju kännas lite i fingret efter att man hållit inne en knapp ganska länge.
Den huvudsakliga gameplayen i spelet går ut på att lista ut hur man ska komma vidare. Man skulle kunna säga att varje rum är som ett pussel där man klättrar, puttar på lådor, drar i spakar eller spränger bomber. Det som gör pusslena ännu mer komplexa är att det inte bara är en själv som ska ta sig igenom det här hemska slottet, utan man måste få med sig Yorda i princip hela vägen. Så vissa pusselmoment går ut på att hitta en väg för Yorda att ta sig igenom, då man behöver henne för att öppna vissa barriärer/portar som bara hon kan öppna. Detta är alltså ännu en anledning till att Ico och Yorda behöver varandra.
I ICO finns det i princip bara två sätt att få Game Over på. Det ena är att man faller ner från en hög höjd eller ner i en avgrund. Och det andra är att Yorda blir tagen av skuggmonstrena som kommer fram titt som tätt för att röva bort henne igen. Sättet som skuggorna fungerar på är att de dyker upp på olika ställen genom spelet och försöker både plocka upp Yorda och slå iväg Ico för att hindra honom från att rädda henne. Sedan tar de med henne ner i ett mörkt hål någonstans i marken, och om du inte lyckas dra upp henne från hålet tillräckligt fort så får du Game Over. Combaten är väldigt simpel. Det finns bara en knapp för att slå och efter tillräckligt många slag så dör skuggmonstret. För att rädda Yorda om skuggorna tar fast henne kan du slå monstret som håller henne för att det ska släppa henne, och om skuggorna lyckas ta Yorda till ett av de mörka hålen så kan du dra upp henne, med samma knapp som du håller i hennes hand och drar upp henne över normala kanter. Detta tyckte jag var väldigt intuitivt för att första gången Yorda fastnade i ett av hålen för mig så visste jag inte alls hur jag skulle göra, men jag bara testade att dra ur henne, på samma sätt som jag var van vid att dra i henne sedan innan, och så fungerade det. Ett annat sätt att döda skuggorna på är att låta Yorda använda sin kraft och öppna en port. Detta sättet är väldigt effektivt, men man måste vara snabb och det finns inte heller alltid en barriär att öppna.
Även fast att combaten är simpel så tycker jag verkligen att den förstärker känslan av att behöva skydda Yorda. Varje gång det dök upp monster och man hörde den fasansfulla musiken som börjar spelas, så fylldes jag med både rädsla för att misslyckas men också med en beslutsamhet att försvara Yorda till varje pris. Så man bara fortsätter slå på skuggorna, även fast det bara finns en attack och även fast det känns som att skuggorna aldrig tar slut. Och ifall combaten hade varit mer komplicerad och det skulle finnas combos eller andra attacker, så tror jag inte att känslan hade blivit densamma, utan det är just den känsla av fruktan för skuggmonstrena och hjälplösheten som gör att det känns mycket viktigare att skydda Yorda.
Skuggorna dyker upp på olika planerade stunder i spelet, men de dyker också upp ifall man lämnar Yorda för länge i ett annat område av slottet. Detta får en att alltid vilja stanna i närheten av henne, vilket stärker bandet och relationen mellan henne och Ico. Om man råkar ut för just detta och man lämnar henne för länge så att hon blir tagen av en skugga, så får det en att bli mycket mer försiktig och helst aldrig vilja lämna henne ensam igen. Det var därför jag blev så uppskrämd och stressad när jag vid vattenfallet råkade trilla ner och behövde skynda mig den långa vägen tillbaka för att inte Yorda skulle bli tagen. Som tur var så hann jag innan någon skugga dök upp, så jag slapp förlora all progress sedan min senaste sparning, men den paniken som jag ändå kände visar verkligen hur fäst vid Yorda man själv som spelare faktiskt också blir.
-
Allt detta berättade jag såklart inte för min vän när vi satt tillsammans på bänken i decembermörkret, utan jag berättade i princip bara att det fanns bänkar i spelet som man kunde sitta tillsammans på. Jag tycker att det finns något väldigt fint med bänkarna i ICO. De agerar som sparpunkter, ett tillfälle då man kan vila ut och känna sig trygg. Men för att ens kunna spara på en bänk i spelet så måste både Ico och Yorda sitta på bänken, de måste alltså vara tillsammans. Det är bara i varandras närhet de kan känna sig säkra och pusta ut.
Så när jag satt där på bänken, tätt intill tjejen jag gillade, denna decemberafton så kunde jag också, fastän det var kallt, få vila ut och känna ett lugn i hennes närhet. Jag visste dock att det aldrig någonsin skulle bli vi två, men för en liten stund behövde jag inte tänka på det, utan jag kunde bara känna frid över att just hon ville sitta bredvid just mig, på just den bänken. Om det inte hade varit för kylan eller för att det bara hade lett till att mitt hjärta skulle slitas ännu mer itu, så hade jag, precis som Yorda och Ico brukar göra, velat hålla handen med henne där på bänken.
Och så berättade jag för henne om det bästa ögonblicket i hela spelet. Jag kan mycket väl ha sagt att det är det bästa ögonblicket från något spel någonsin, för det är det. Det kan dessutom mycket väl vara så att det till stor del är på grund av detta enda moment som jag gillar ICO så mycket. Så ifall du aldrig har spelat igenom ICO förut så kan jag passa på att utlysa en spoilervarning nu.
Efter att ha klarat då båda arenorna i den östra och västra delen av slottet, de två huvudsakliga målen i spelet, så gick jag ner till utgången för att äntligen få fly undan fångenskapen. Äntligen ska Ico och Yorda bli fria igen. Med hjälp av sina sista krafter så öppnar Yorda den stora porten och bron över till andra sidan klippan fälls ut. Till en början så springer jag med Yorda hållandes i handen, men hon är så svag nu att hon inte orkar hänga med, så hon faller ner på marken. Jag bestämde mig då för att låta henne ta den tid hon behövde, även fast jag kände mig lite stressad och ville helst bara springa över bron så fort som möjligt. Men jag tänker inte springa över utan Yorda, känslan av att jag måste skydda henne är så stark nu att vi får gå i hennes takt, även om det går lite långsamt.
När vi kommit halvvägs ut på bron händer det som inte får hända. Bron börjar dras in igen och Ico hamnar på sidan som leder till fastlandet och friheten, medan Yorda är kvar på sidan som leder till slottet och den eviga fångenskapen. Här behöver jag inte ens tänka på vad jag ska välja att göra, utan valet är nästan rent instinktivt och baserat på bandet som bildats, inte bara mellan Ico och Yorda, utan även mellan mig som spelare och Yorda. Utan att blinka springer jag bort från friheten och hoppar tillbaka till fångenskapen. Tillbaka till Yorda.
Detta är ett så otroligt ögonblick som är svårt att beskriva i ord utan man måste nog spela det själv för att verkligen förstå. Jag förundras verkligen över hur spelskaparna lyckats skapa ett så starkt emotionellt band mellan spelaren och en NPC, att man överhuvudtaget inte ens tvekar en sekund på att hoppa tillbaka till Yorda igen. Man kan bara inte överge henne, även fast man själv har nått friheten.
Efter att ha suttit där på bänken och både haft det mysigt och frusit, så bestämde vi oss till sist för att gå hem och äta tillsammans. Därefter satte vi oss, som vi brukar, i klassrummet och pratade ända tills lite över klockan ett på natten. Det var nästan lika sent som vi hade suttit och pratat på natten mellan onsdagen och torsdagen en och en halv vecka tidigare. Nu hade vi alltså umgåtts nästan konstant i cirka 8 timmar och vi kände oss båda väldigt trötta och utmattade, så vi sa adjö och var och en gick hem till sitt och lade sig för att sova. Två dagar senare fick jag en fråga av en annan klasskompis. En fråga som man inte får alltför sällan som TV-spelsfantast. Han frågade vilket som var mitt favoritspel, och med minnena och tankarna från lördagskvällen färska i minnet så kunde jag inte svara annat än att ICO faktiskt var det bästa spelet jag någonsin spelat.